Det hade nu gått en vecka efter händelsen med Felicia's pappa och han satt nu i rätten för att bli förhörd. Niall satt bredvid mig på min högra sida och Felicia sastt spänt på min vänstra. Jag la en hand på hennes ben och hon slutade skaka för en sekund. 
- Det kommer gå bra, säger jag. Om han inte blir dömd så får du bo hemma hos mig.

- Men han vet ju vart du bor? säger hon, och jag skakar på huvudet. 
- Jga har ju flyttat till Jerome, säger jag lågt och hon nickar. 
- Just det, viskar hon och en bred, kraftig kvinna i kanske fyrtio-årsåldern kom in i salen. En polis eller säkerhetsvakt reste sig upp. 
- Alla reser sig upp för domare Matteussen! säger han högt och alla reser sig upp. Niall's hand smög sig in i min och jag kunde känna hur det röck lite i mina munngipor. En man - troligen en advokat - gick fram till Felicia's pappa som satt i båset, och skulle förhöra honom. 

Det var paus i tjugo minuter, så att domaren skulle kunna bestämma Jörans dom tillsammans med Juryn. Jag såg hur Liam och Danielle gick ut, och Dani såg inte glad ut. Jag skakade på huvudet och hällde upp lite kaffe i en kopp. Egentligen tyckte jag synd om Niall som hade valt att följa med - eftersom han inte förstod svenska alls. Men gullig som han var så sa han "Your friends are my friends. And I'm standing by the side of my friends." De har umgåtts mycket den här veckan och verkade komma bra överens, vilket gläder mig.

Danielle looked wide-eyed at me and then I saw how she struggled not to cry.
- Danielle, I started and took her hand, but she grabbed it and ran out of room. The noise was so loud our fights had not been consulted, but the guys had all the time tittad wait on us. I ran after her and saw her sitting outside on a hill a few feet away. I walked slowly up the mountain and sat down beside her. All I could do was hard to keep her, and she surprised me by hugging me back. I let her cry on my shoulder and after a while gave up shake. She looked up from my shoulder and drew slowly away from me. Her neck was too rödfläckig and her eyes were red and very swollen.
- Danielle, I love you, I really do, I say, and she is looking carefully at me. And my dream is to marry you and share the rest of my life with you. If you can forgive me for this I will do everything to forget about Veronica. I do not know what I was thinking. But if you're ready to share the rest of your life with me?
She looks doubtfully at me and nods. I bet that I could just see a little smile in her munngipor. I look quickly at my finger and pull off my gold ring that my mother gave me when I was sixteen, a gift that we got so far in the X FACTOR. I ask myself gently on my knees and I saw her eyes watered again. But she smiled wide and I could not help but laugh at her reaction.
- Danielle Claire Peazer, will you marry me? I say, holding out the ring with a smile. She hastily wetted her lips, and then threw himself into my arms.
- Ofcourse, she whispered. Yes, I do. She laughed nervously and she kissed mg soft. Her lips left mine and I took her finger and took on the ring.
- Soon you'll be officially mine, I whisper low, and she presses her lips against mine again.

Jag tog hennes hand och hon kunde verkligen inte låta bli att le. Vi gick försiktigt ner för berget men innan vi gick in i rättsalen stoppade jag oss. 
- Loa bara att inte förakta eller tycka illa om Veronica på något sätt. Okej? Hon nickar och ler. 
- Varför skulle jag? Hon är min vän, sa hon och jag log. 
- Okej bra. Nu går vi in, säger jag och drar med henne in.

Domaren satte sig ner och alla slutade prata. 
- Domen för den åklagade Jöran Johansson är...

---

Imorgon så har vi konsert, så det kanske kommer ett på morgonen och ett tidinställt på dan. :) Får se hur mkt vi hinner skriva ikväll! 
- Tilde